torsdag 29 mars 2012

Att använda Twitter i undervisningen

Det händer något. Frågan "hur kan vi använda/lära oss att använda/bli bättre på att använda Twitter i undervisningen" har dykt upp vid enstaka tillfällen under senare år, men nu hör och ser jag den flera gånger i veckan. Den dyker upp i samtal om sociala media och skolan, givetvis, och den dyker upp på skolforum i sociala media. Den landar ibland i min e-mail.

Kanske är våren 2012 den vår vi kommer att referera till som Twittervåren i framtiden?

Twitter är i sin enkelhet en fascinerande och fantastisk plats på nätet. Det är snabbt, lätt och relevant, det som dyker upp på nyhetssidorna har sagts på Twitter ett par timmar innan, samtalen som utspelas rör det som händer just nu. Begränsningen 140 tecken per inlägg sätter press på inläggaren att formulera sig kort och kärnfullt, vilket i sin tur sätter press på inläggaren att fokusera och verkligen säga det h*n vill säga. Det är kravlöst, den som vill går in en gång i veckan för att delta i ett regelbundet återkommande event eller går in vid enstaka tillfällen för att t ex ta del av vad som sägs om ett TV-program man följer. Den som föredrar att bara lyssna tyst är välkommen att göra det, och den som vill interagera gör det.

Så, hur blir man bättre på att använda Twitter i skolan?

På samma sätt som man blir bättre på att cykla, som man blir bättre på att simma eller baka kringlor eller sjunga - man lägger tid på att öva sig.

Som lärare har man mycket att vinna på att faktiskt etablera sig själv på Twitter innan man väljer att föra in det i sitt arbete. Jag skulle rekommendera att man lägger omkring tre månader på att hitta sitt eget fotfäste. Hitta den plattform man trivs bäst med, de twittrare som ger en mest att följa, hitta de dagstidningar, radiokanaler, tv-kanaler, journalister, författare, kommentatorer etc man uppskattar. Och så det viktigaste av allt med Twitter, det som är själva kärnan - börja bygga sitt eget nätverk.
"twitter egg" CC BY-NC by Justinvl on Flickr
Det finns gott om lärare som Twittrar, allt fler svenska lärare och folkbildare hittar ut på Twitter och det utvidgade lärarkollegiet växer för varje dag. Man möts, delar med sig av erfarenheter, tipsar varandra, läser artiklar och länkar varandra.

Twitter är helt öppet - trots att det man säger bara dyker upp i flödet hos den som följer en när man själv postar det ReTweetas det ofta, och ens ord sprids till andra. Dessutom ligger allt som sagts öppet, sökbart och lätt tillgängligt för alla som kan använda Google. För den som vant sig vid känslan av slutet rum som t ex Facebookgrupper ofta inger kan öppenheten på Twitter både vara skrämmande och överväldigande. Det är bra om läraren hunnit vänja sig vid detta innan undervisningen tar sin början.

Sammanfattningsvis: Vill man lära sig använda Twitter i undervisningen så måste man använda Twitter, etablera sig själv på Twitter, twittra aktivt och grundligt gå in för att göra sig hemmastadd.

Sen ger sig resten i mångt och mycket av sig själv.

Ingela Grönstedt Arvidsson

måndag 26 mars 2012

Konsten att sjunga visor

Mitt första blogginlägg! Nja, kanske inte riktigt sant, jag har faktiskt gjort ett till, i projektets egen blogg. Och ambitionen är att det blir fler. ”Första gången” är något som kännetecknar mycket kring det projekt vi har dragit igång på Ingesunds Folkhögskola. Skolan har beslutat att göra en satsning på att all personal och alla deltagare ska ha tillgång till en iPad och vid det här laget har vi delat ut till ungefär halva styrkan.

En sådan här satsning föregås naturligtvis av många tankar och idéer. För att inte tala om alla frågor som väcks under tiden projektet pågår. För mig har nog det mest intressanta varit att jag tvingats vrida och vända på idéer och föreställningar om pedagogik och metodik som jag efter ett antal år som pedagog nog gjort till lite onödigt fyrkantiga sanningar. Man gör nog lätt det. Slår sig till ro med att erfarenheter och kunskap blir till sanningar som man liksom nöjer sig med… Förstås, man ska ju orka också.

Inom ramarna för skolans iPad-projekt har vi också, med ekonomiskt stöd av Folkbildningsrådet, startat två andra projekt där ”Konsten att sjunga visor” är ett. Tanken är bl.a. att hitta former för hur vi, på skolans kurs Singer-songwriter/visa, kan använda våra iPads för att flytta fler undervisningsmoment till nätet. Genom att göra det hoppas vi upptäcka nya sätt att arbeta som kan utveckla oss och våra kurser.

Min pedagogiska erfarenhet kommer till största delen från arbete med olika ämnen inom teaterområdet. En undervisningssituation där rörelsen, samtalet, leken och den fysiska närvaron alltid stått i centrum. Fjärran från datorer och internet. Därför är det extra intressant att utifrån nätbaserade metoder utforska nya möjligheter just i de ämnena. För det är klart att möjligheterna finns!

De första idéerna om projektets innehåll kretsade kring tankar att samla en bank med övningar och tips där deltagare och andra intresserade kunde hitta undervisningsmaterial som passade den enskilde. En annan funktion var att kunna ladda upp filmade inspelningar med möjlighet att kommentera varandras filmer. Efter att ha vridit och vänt på tekniska lösningar och andra frågor har vi nu bestämt att vänta med övningsbanken och i stället bara utveckla den delen som handlar om filmuppladdningen. Målet och utmaningen är att skapa ett virtuellt mötesrum dit man kan flytta delar av det samtalet som vi är vana finns i klassrummet. Eftersom ”samtalet” kommer att bestå av skrivna inlägg, kommer mycket av utmaningen att bestå av att skapa förutsättningar för en konstruktiv dialog med hänsyn tagen till den enskildes integritet. Egentligen att föra över delar av pedagogens uppgift till den tekniska lösningen. Vi kan se att ett sådant här forum har en given plats i vår kurs singer-songwriter/visa, och kan lätt integreras i den ordinarie undervisningen.

Forumet skapar också möjlighet att andra skolors kurser och grupper kan samarbeta kring undervisningsmoment vilket skulle kunna leda till olika typer av framtida utbyten och annat samarbete. Utvecklingsarbetet har i dagarna för våra deltagare inneburit en första konkret filmuppgift som ska redovisas till kursledare för att sen under våren följas av många fler som kommer att ligga till grund för utformandet av själva forumet. Så här långt har projektet mest handlat om funderande kring på vilket sätt vi ska arbeta, men nu har vi rensat och börjat det praktiska utformandet. Och det är skönt!
Lennart Olsson, projektledare Ingesunds Folkhögskola

fredag 23 mars 2012

Så rätt tänkt, så fel det blev


Stafettbloggen del 3




Re:flexbloggen stafettblogg är en serie blogginlägg där en bloggar lämnar över till en annan. Magnus Hägg arbetar som på Hellidens folkhögskola. Här bloggar han om när en idé är god, men utfallet inte blir som man tänkt sig.


Häromåret hade jag ett projekt som handlade om att dra nytta av sociala medier i det flexibla lärandet. Det var då när det fortfarande fanns en diskussion om man fick använda Facebook på jobbet. Det fanns till och med arbetsgivare som ju faktiskt spärrade Facebook. Vissa saker förändras fort. Tänk om någon i dag på fullt allvar skulle säga "Hallå, vi har upptäckt att medarbetarna pratar telefon på jobbet. Nu klipper vi tråden".

Ja-ja. Jag kunde i alla fall då sitta på jobbet och säga till kollegor "att här sitter jag och arbetar med mitt projekt", när de lite misstänksamt sneglade mot min blåskimrande skärm. Allt det där känns som väldigt länge sen men är faktiskt bara häromåret. Nu var det inte så att det var Facebook som stod i fokus för mitt projekt, utan något mycket mera obskyrt, särskilt hos de kollegor som kanske inte riktigt är på banan ännu. Därför var det sällan jag faktiskt drog igång mina grejor inne på lärarrummet, och om jag gjorde det, så var det med nedvikt skärm, ryggen mot inre hörnet och med ljudet av.

I stället satt jag ofta ute i deltagarnas datasalar. Där var det ingen som höjde på ögonbrynen, var det någon som kommenterade så var det i stil med "Det där ser spännande ut, vad gör du Magnus?".

Projektidén jag hade var att dra nytt av det sociala 3D-nätverket Second Life i undervisningen i engelska, och då i synnerhet  på vår allmänna kurs på distans. Fortfarande tycker jag att det var en strålande idé. Här kunde jag på ett enkelt sätt skapa en målspråksmiljö "på riktigt" för var och en som satt hemma på sin kammare. Det är ju svårt nog att försöka få till stånd en sån miljö i ett vanligt klassrum. Här låg det bara ett musklick bort.
CC NY-NC 2.0 by Shakespearesmonkey on Flickr

Många av deltagarna på vår distanskurs tyckte nog att det verkade lite suspekt, sitta och leka med nåt som ser ut som Sims? På lektionstid? Vad har det med oregelbunden numerus att göra?

Men lojalt ställde de naturligtvis upp och lovade på närträffen då jag introducerade projektet att de skulle gå hem, regga konto och lära sig navigera i denna nya underbara värld.

Men, många av dem som uppgett att de hade tillgång till trådlöst nätverk hade i själva verket bara tillgång till ganska instabila uppkopplingar via mobila bredband. Och det funkade inte alls med den väldigt smala bandbredd som sådan uppkoppling har uppåt. Och redan där blev tekniksnacket lite för mycket för de flesta. Om det projektet skulle ha fungerat bra, så skulle alla ha suttit med "riktigt bredband" som jag tror Carl Bildt kallade det en gång i tiden. Jag minns inte om man då menade 100 Mbit i båda riktningarna, men jag tror att många i dag fortfarande kallar 10 Mbit i full duplex för riktigt bredband. Men handen på hjärtat, hur många av oss använder i dag nätet på ett sätt som kräver såpass anslutning. Vi mejlar lite, vi surfar lite, undantagsvis så kanske vi skajpar lite och ber då barna att ta en fika under tiden så att man själv får hela linan. Och då funkar det ju ganska bra.

Men till Second Life blev allt annat än riktigt bredband dåligt. Dessutom krävde det lite mer dator än de allra enklaste. Och i min sammanfattning av projektet så konstaterade jag att det nog är lätt att bli fartblind. De som kommer till folkhögskolans allmänna kurs är inte den socioekonomiskt starkaste gruppen. De sitter inte med en dator med separat grafikkort med måttlig standard. De sitter inte med en internetförbindelse som kvalitetssäkrats genom bostadsrättsföreningen. Osv.

Det var en felbedömning. Men idén som sådan var bra. Engelska lär vi oss bäst där engelska pratas.

Magnus Hägg,
Hellidens folkhögskola

Stafettpinnen går nu över till Ann Ljungberg, som jobbar med flexibelt lärande som egen företagare, skrivarkurser och coachning.

måndag 19 mars 2012

#ngl2012 - IT med människan i fokus

Årets sportlov tillbringade jag i Falun där jag deltog i konferensen Next Generation Learning. Som konferens betraktad var det en liten, stillsam tillställning med gott om utrymme inlagt för möten och samtal människor emellan.

Som konferensens namn antyder talades det mycket om IKT, om lärplattformar, om datoranvändande i utbildningar och skolor, om OER eller som det ibland kallas öppna lärresurser, dvs undervisningsmaterial av allehanda art som finns fritt tillgängligt att använda. Det pratades en del om plattformar som används i skolor och utbildningar, om surfplattor, 1 till 1, BYOD och om smartphones, men mest av allt pratades det om människorna. Hur använder människor faktiskt den teknik som finns tillgänglig? Vad avgör om en plattform är användarvänlig? Vad vill man ha? Vad önskar man, och vad irriterar mest? Hur kommunicerar man, hur vill man kommunicera, och hur hanterar man all den information som finns i överflöd? Hur söker man, och hur sovrar man?

Det dyker upp många tekniska och digitala nyheter, läsplattor, smartphones och laptops som gör det enkelt att bära med sig nätet vart än man går, finessrika program och ett överflöd av resurser och information finns lätt tillgängligt. Det är lätt att bli överväldigad och fascinerad, man kan rent av bli fartblind av alla de tekniska möjligheter man plötsligt har vid sina fingertoppar.

Teknik i all ära, den öppnar fantastiska nya möjligheter för människor i alla livssituationer att delta i samhället, att ta del av nyheter, ha ett socialt liv och att studera även för den som av olika anledningar inte kan ta sig till skolan rent kroppsligt. Om vi håller den mänskliga aspekten i fokus.

Dr Albin Wallace från United Church Schools Trust berättade t ex om hur eleverna använder lärplattformar ungefär som skolväskor, de hämtar och lämnar sina hemläxor där och är inte särskilt lockade av att skapa, pyssla eller dela med varandra utöver vad skolarbetet kräver. Man hade hoppats att de skulle utnyttja tekniken mer, det var ett litet bakslag, men när man frågat ut eleverna om vad de tycker om plattformarna är svaren entydiga: Mer än något annat uppskattar man att de vanliga, mänskliga lärarna finns tillgängliga och ger hjälp med skolarbete och hemläxor utanför skoltid.
Gunnar Augustsson från Mittuniversitetet berättade om en undersökning kring hur studenter som studerar på distans uppfattar den skriftliga feedback de får på sina uppgifter. Visst uppskattar de den konstruktiva kritiken, och visst uppskattar de att få veta vad de behöver ändra och göra bättre, men de saknar den lilla enkla, mänskliga uppmuntran vi ger varandra sådär lite i förbifarten när vi möts öga mot öga, klappen på axeln, en liten kommentar om vad som var bra, trots att mycket behöver göras.
Och det är tanken jag bär med mig från konferensen Next Generation Learning 2012, och det är tanken jag vill försöka föra vidare - tekniken är värdefull, men det mänskliga mötet är ovärderligt.
/Ingela Grönstedt Arvidsson

fredag 16 mars 2012

Att välja rätt bloggrubrik är viktigt!!


Jag tar denna vecka över stafettpinnen och skriver om vårt projekt och tankar kring utveckling av digitalt lärande. Och vem är då ”jag”? Jo, jag heter Emma Rosengren och arbetar som utbildningsledare på Folkuniversitetet i Varberg och har för andra gången fått möjligheten att utveckla det flexibla lärandet inom folkbildningen genom projektpengar från Folkbildningsrådet vilket vi på Folkuniversitetet är väldigt glada och tacksamma för. Att ha erfarenhet från en tidigare projektomgång ser vi som en stor framgångsfaktor då vi kunnat ta tillvara på de erfarenheter som vi har sedan tidigare. Vi kan undvika att gå i samma fällor som förra gången och ta tillvara på de positiva aspekterna av det förra projektet. Vad menar jag då med fällor, jo, vår ambitionsnivå vid det förra projektet var väldigt höga vilket gjorde att projektet nästan misslyckades. Vi skulle göra ett projekt om mobilt lärande och ville då själva försöka skapa diagnostiska test och geocachinguppgifter till mobiltelefonerna vilket gjorde att vi ägnade all vår tid åt den tekniska aspekten istället för att fokusera på de pedagogiska delarna och spridningsdelarna. Vi lyckades komma fram till ett hyfsat resultat, men kände oss ändå inte helt nöjda i slutändan.

Därför valde vi i år att utveckla en mobilapplikation för en digital rundvandring i Varberg men denna gång har vi valt att lägga lite av projektpengarna på en app-utvecklare som kommer att arbeta fram själva appen så att vi kan lägga allt vårt fokus på materialanskaffning och planering samt på marknadsföring. Vi har kommit igång väldigt bra med projektet och ligger just nu i en fas där vi väntar på att apputvecklaren ska starta sitt arbete samtidigt som vi ska ut och filma en guidad rundvandring i Varberg som vi sedan ska skicka vidare till utvecklaren för programmering. Det svåraste hittills i projektet har varit att välja rätt företag för att ta sig an uppgiften eftersom offerterna skiljde sig extremt mycket när det gäller priset. Jag fick bud på allt emellan 10 000 – 250 000kr men tillslut fastnade jag för en utvecklare som verkade förstå sig på mig och mina förklaringar och som dessutom vågade skriva på mina krav när det gäller tidsramen för projektet.
"Varberg" by Göran (Kartläsaren) CC BY 2.0 on Flickr
Under projektets gång har jag regelbundet försökt mig på att blogga för första gången på digitalrundvandring.wordpress.com och detta är verkligen något som jag rekommenderar till alla projektledare för flexlärprojekten! Det ger en möjlighet till reflektion och eftertanke, men också en spridningsmöjlighet till både externa och interna parter som behöver få reda på vad som händer i projektet. Bloggen har faktiskt även snappats upp av Hallands Nyheter och i veckan gjorde de ett reportage om projektet som ni kommer att kunna läsa om på Hallands nyheters hemsida någon gång i nästa vecka. Om ni har läst rubriken för denna veckas blogginlägg så kanske ni har börjat undra varför jag valt just den titeln. Jo så här ligger det till; en intressant reflektion jag gjort när det gäller bloggen är att det blogginlägg som haft absolut flest läsare är när rubriken var följande: ”teknikproblem, eller ja, okunskap ifrån projektledarens sida”. Min teori är att detta var en rubrik som lockade läsare så det kanske är något att tänka på även om det inte alltid är lätt att komma med bra titlar!

Ytterligare en positiv reflektion som jag gjorde på projektledarträffen i år var att utvecklingen inom digitalt lärande verkligen har tagit ett stort steg framåt även inom folkbildningen. För två år sedan när jag var med på projektledarträffen kände jag mig ganska ensam inom mitt område mobilt lärande, men i år var det fler med liknande tankar och idéer som jag. En rolig utveckling som jag hoppas håller i sig. Måste också tillägga att åldern på projektledarna i år var avsevärt lägre en förra gången. Lägger inte någon värdering i detta, eller jo förresten det gör jag jag :). Jag tror att det är viktigt att folkbildningen får in nya friska fläktar som kan ta över stafettpinnen när de erfarna folkbildarna går i pension. Man pratar ofta på företag om hur viktigt det är med kompetensöverföring för att säkra framtiden, men inom folkbildningen tycker jag inte att man har fokuserat särskilt mycket på detta. En annan viktig aspekt är att medelåldern för de som deltar i våra studiecirklar ligger någonstans runt 50-årsåldern tror jag, och om folkbildningen ska överleva är det viktigt att man börjar fundera över hur man ska nå fler kategorier av människor. Här tror jag att de projekten som Folkbildningsrådet stöttar har en väldigt viktig roll. 

Jag arbetar i en organisation som satsar mycket på utveckling inom många olika områden, varav folkbildningen är av dem, men det är just inom folkbildningen som jag har upplevt en tröghet i införandet av ny teknik och nya resurser och idéer. I år upplever jag dock att detta har vänt. Kanske är det en naturlig reaktion p.g.a. att digital teknik blir mer och mer integrerad i de flestas vardag, eller så har inställningen av någon annan orsak förändrats inom folkbildningen. Ett bra exempel på förändringen är att jag tidigare alltid själv har fått komma med idéerna och jaga testpersoner för dessa idéer medan studiecirkelledare i år istället har kommit till mig ”utan tvång” med egna idéer. Det är också då som idéer leder till ett resultat i förlängningen tror jag. Ibland frågar jag mig om vi har för bråttom i vår ambition att utvecklas, utan att vi får med oss de som faktiskt ska förmedla kunskapen ut till våra deltagare och kunder. Är det så att vår egen iver ibland sätter käppar i hjulet för just utvecklingen när det är just utveckling som vi strävar efter? Ibland kanske det räcker med att så ett litet frö av intresse och sedan backa tillbaks för att låta idéerna komma till oss och inte tvärt om?

tisdag 13 mars 2012

Om Readmill





Stafettbloggen del 2

Re:flexbloggen stafettblogg är en serie blogginlägg där en bloggar lämnar över till en annan. Anna-Carin Collin arbetar som skrivarkursledare på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Här bloggar hon om nya kommunikationsmedlet Readmill och dess användning.

Jag erkänner. Jag är en av dem som hävt ur mig ”the medium is the message” i tid och otid, i tron att jag visste vad Marshall McLuhan egentligen menade. Men nu vet jag. Reklammannen Gustav Martner har rett ut begreppen åt mig och det känns stort. Och jag är inte ett dugg ironisk.

Helt kort menar han att de flesta som använder uttrycket har tolkat det som att ”mediat är budskapet”, alltså att valet av kanal påverkar budskapet. Men det hela bygger på en misstolkning av McLuhans definition av "mediet".

 Egentligen är ”förändringen förklarar föremålet” en bättre översättning, menar Martner. Jag går inte djupare in i hans resonemang, blogginlägget är så briljant att det förtjänas att läsas i sin helhet.

Vi konstruerar alltså någonting med ett särskilt syfte, och så visar det sig att det används till något helt annat. Det är den förändringen som förklarar vad föremålet egentligen är. Det intressanta är att försöka förutspå vad tjänsten eller produkten skulle kunna användas till, utöver det den är tänkt för.

Det här var ju en ovanligt lång startsträcka till vad jag egentligen ville säga. Men jag kommer att tänka på McLuhans tes när jag för första gången bekantar mig med Readmill, en nätbaserad community för litteraturintresserade. Den fungerar ungefär som en digital bokcirkel.

Du som använder Readmill på din iPad delar och jämför dina läsupplevelser med andra. Du loggar in, väljer en bok, läser, markerar avsnitt som du tycker är värda att lyfta fram. Det här visas, om du vill, för andra läsare i din vänkrets och ni kan alltså kommunicera och jämföra era läsupplevelser. Smått fantastiskt tycker jag.

I lanseringen av författaren Jonas Joelsons romandebut ”Tabula Rasa Hotels” ingick en e-bok fylld med extramaterial. Den som läser romanen i Readmill kan ta del av Joelsons egna kommentarer om hur specifika textavsnitt kom till. Du kan höra inläsningar, se bilder från platser som förekommer i boken. Är det bara klåfingrigt av författaren att lägga sig i, eller ett nytt spännande sätt att bygga sitt författarskap och etablera kontakt med sina läsare?

 Som handledare för elever vid Sörängens folkhögskolas ”Skrivarlinje på distans” ser jag spännande användningsområden. Eleverna finns utspridda över hela landet, vi har till och med en elev som bor tillfälligt i Argentina. De håller kontakt via First Class, en plattform som ibland kan kännas begränsande. Readmill skulle kunna vara ett alternativ eller ett komplement.

 Jag föreställer mig att de aktuella texterna sparas i ett anpassat format, öppnas i Readmill där eleverna läser, highlightar och kommenterar varandras alster. Allt samlat, överskådligt och lättillgängligt.

För att prova om det vore möjligt sparar jag en wordfil till PDF. Därefter konverterar jag den till epub-format via Calibre. Sparar filen till min iPad och öppnar det i Readmill. Jo, det fungerar utmärkt. Snyggt är det också.

Vem hade anat en sådan utveckling av något som började som ett militärt forskningsprojekt för ett halvsekel sedan? Marshall McLuhan kanske?
: : :
Du hittar mig som AC Collin på Readmill. Just nu läser jag Elin Boardys "Mot ljuset". Gör mig sällskap.
/Anna-Carin Collin - som lämnar över stafettpinnen till Magnus Hägg på Hellidens folkhögskola

fredag 9 mars 2012

Flexibelt…

Att jobba med projekt kräver sin hen, ja här får vi ha genustänk =) , du ska planera in vad du ska göra och helst vad du inte ska göra också. Ibland går projektet sin egen väg men då ska du helst försöka att få det dit du vill, ibland lyckas du, ibland så får du göra en liten lätt avkrok för att sedan komma tillbaka på den inslagna vägen, den Du tänkt dig alltså, inte någon annan. Vägen mot slutet är liksom målet, det du gör i mellan är egentligen inte så viktigt, ja ibland kan det vara det, men inte alltid.
"Övergångsställe" från Fotoakuten

Vårt projekt på Hällefors folkhögskola om akrylmålning, där vi ska berätta om grundläggande färg och materiallära har fortfarande en lång väg kvar att gå, men det känns som vi fortfarande håller oss på den utstakade vägen, vilket just nu känns skönt. Men det kan komma dagar då vägen inte alls känns så rak längre, då är det bra att man har en plan, gärna både A och B… Att ha en plan klar i huvudet gör det alltid lättare när du ska prata om projektet men det behöver inte vara så att det blir lättare i praktiken.

Vår plan är att jobba i projektgrupp om tre stycken det gör att man inte behöver jobba själv och kan bolla idéer och tankar med dem i gruppen. Det är alltid lättare när man kan göra det, men ibland jobbar man även själv inom gruppen på olika saker.

En plan kan och bör också kunna förändras under resans gång, ifall du upptäcker att du är på väg över någon kant, som inte fanns där när du såg ut över horisonten, du måste alltså vara beredd på att det ibland inte blir som du tänkt dig. Men?? Är det inte därför det heter flexibelt?
/Maria Hernfridsson, Hällefors folkhögskola

måndag 5 mars 2012

Tankar efter en inspirationsträff med Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola




Stafettbloggen del 1

Re:flexbloggen stafettblogg är en serie blogginlägg. Vi börjar med en medlem i re:flexredaktionen, Elisabet Norin, som när hon bloggat lämnar över stafettpinnen till en folkbildare som hon vill läsa ett blogginlägg av, och så vidare.

Det är som om distanskurser skapar ett särskilt sug efter närhet. 

I månader skriver man långa texter till varandra, tålmodigt och informativt, svarar med korta och långa utläggningar, uppmuntrar, ger konstruktiva förslag. Ibland förses meddelandena med smileys för att ersätta vad kroppsspråket skulle ha avslöjat om man hade varit i samma rum.

Att då få en extraträff mitt i smällkalla vintern, sådär lagom efter alla rutinsplittrande helger, att under exakt 28 timmar ha möjlighet att samtala, att lyssna, att få skratta – och kanske nån gång snyfta lite – tillsammans … och nörda in sig på ett elevhem, äta supergod mat i matsal, träffa författare, diskutera ett problem som uppstått med övriga i arbetsgruppen … Ja, det kan vara skillnaden mellan att orka/hinna och att inte göra det.

Gång efter annan får vi bekräftelse på hur viktiga de fysiska träffarna är för kursens sammanhållning och för kvaliteten i det enorma kollaborativa system som vi utgör med bortåt trettio deltagare (lärare inräknade). Motivationen hålls fortsatt hög – också de som inte kunnat delta påverkas av den nya stämningen och de fördjupade relationerna i det fortsatta jobbet via nätet.  Avhoppen under åren är väldigt få och mycket sorgesamma när de väl äger rum. 

För min del är det ingen tvekan: närhetsträffarna ger liv på distans.

/Elisabet Norin
som lämnar över stafettpinnen till kollegan AC Collin. 




torsdag 1 mars 2012

Försäkringsförvirring i filmprojektet Filmkrets

video

Hur gör man för att både personer med stor erfarenhet och ingen erfarenhet av film ska kunna ha lika stor glädje och nytta av en serie program i undervisning- och inspirationssyfte?
Känns ju nästan som en omöjlig uppgift....men det är just de där omöjliga uppgifterna som är så spännande att lösa!

Kulturens Bildningsverksamhet och undertecknad kommer i samarbete med Folkbildningsrådet och  Sveriges Film- och Videoförbund att jobba fram en sådan här serie filmade program som går under namnet Filmkrets. De 12 programmen kommer att ha en speltid på ca 10 minuter var. Programmen kommer att spelas in i en studio i form av en talk-show där gäster intervjuas. I programmet kommer det också att finnas inslag med intervjuer från hela Sverige där personer i branschen medverkar. Varje enskilt program kommer att behandla en del av filmskapande och dess yrkesfunktioner. Till varje program kommer det att kopplas ett textdokument med sammanfattning av programmet och övningsuppgifter riktade till de som aldrig tidigare gjort en film. För de med mer erfarenhet kommer programmen att fungera som en inspirationskälla med lite tips och trix från de som är professionella.

Jag är på god väg och håller som bäst på att planera in intervjuer ute i landet, studion för talk-showen är beställd och jag har en hel del folk som ska hjälpa till vid studioinspelningen.

Så allt rullar på enligt planerna. Har bara blivit lite försenad på grund av att jag insett att det kan vara lite krångligt att hyra in teknisk utrustning, då den behöver försäkras. Vem är det egentligen som ska stå för försäkringen? De som hyr ut eller den som hyr? När det gäller försäkringsfrågor är inte det min starka sida...eller jag kanske ska skriva att den var inte min starka sida, efter den är veckan är jag ju nästan proffs på det och nu har jag stenkoll! :-)

Snart börjar jag filma och då blir det riktigt, riktigt kul!
/Marita Lobler